p

Hallo!

Nu var det verkligen ett tag sedan, kommer inte ens ihåg när jag skrev senast men har för mig att det var i juni. Innan jag åkte till Hongkong. Lovade mig själv att försöka skriva så mycket som möjligt och ta massa bilder. Men gjorde jag någonting av det? Nej.

Från första början borde jag egentligen inte starta denna bloggen eller någon blogg överhuvudtaget. För ca 3-4år sedan började jag att läsa bloggar. Det får jag tacka Pernilla för, eller ja tacka och tacka. Vet inte omt  det var en bra sak egentligen. Jag kommer ihåg att vi chattade genom msn och sedan skickade hon en länk till mig och sa att jag skulle läsa denna bloggen. Det var Kenzas blogg, den var ännu inte jättestor men hade några tusen läsare ändå. Jag fastnade inte direkt för den bloggen, men sedan skickade hon en till länk. Det var Lisaplace's blogg. Jag klickade på länken och mitt första intryck av henne var vacker. För vacker. Jag blev genast nyfiken och ville veta lite mer om henne.  jag fick reda på att hon var lika gammal som mig blev jag ännu mer nyfiken. Hennes blogg var med rätt stor för att vara då. Då inte bloggvärlden var lika stor. Jag ville inte erkänna det men jag var verkligen jätteavundsjuk på henne. Att hon hade lyckats med att ha så många läsare, att hon var så vacker, att hon tjänade pengar på att skriva om sitt liv typ.

Men jag ville inte inse det, jag försökte få mig själv att bli som henne, att försöka säga till mig själv att jag gillar att skriva, att jag tycker det är roligt att ta fina kort, att jag kan bli lika stor som henne. Men egentligen gillar jag inte alls att skriva,snarare tvärtemot, hatar det verkligen. Det är så tråkigt!
Men ändå startade jag en blogg och försökte likna henne, men var rädd för vad mina kompisar skulle tycka om mig, därför sa jag aldrig till någon att jag hade en blogg. Så småningom blev bloggvärlden större och alla började starta bloggar. Mina kompisar tyckte det var töntigt och det gjorde att jag ännu mindre ville säga det till dem. Jag hatade att jag brydde (bryr, gör det fortfarande) mig så mycket om vad andra ska tycka om mig. Jag skulle vilja vara en sådan person som kör sitt egna race och inte bryr sig om vad andra tycker, bara man är nöjd själv.

I början gick det bra, men sedan kände jag mig tvingad av mig själv att skriva, jag lade inte ner lika mycket tid längre, skrev bara lite kort om min dag och sedan hejdå. Så ville jag inte att det skulle bli.
Det går liksom inte att ljuga för sig själv. Man kan ljuga för alla andra och de tror på det du säger men man kan aldrig ljuga för sig själv. Fast jag ville fortfarande inte inse det.

Jag fortsatte att skriva och drömmen var att ha en stor blogg fast jag visste hela tiden att det bara kunde förbli en blogg. Mitt liv liksom, vem skulle vilja läsa om mitt liv? Hur rolig är den liksom? Jag hade heller inte många vänner och stannade hellre hemma för att titta på kinesiska serier än att gå ut.
Fast jag sa till mig själv att jag hellre går ut än stannar hemma, men var det sant? Nej.
e
Nu (då), började jag att läsa fler och fler bloggar, jag blev liksom besatt typ. Var tvungen att läsa varje dag annars kände jag mig tom på något sätt. Och att få läsa om fler som lyckats med sina bloggar gjorde mig ännu mer avundsjuk. Att varför just de lyckas och inte jag.

Efter något år eller så, så hade jag äntligen fått mig själv att inse sanningen. Istället för att skriva för andra skrev jag för mig själv. Innan jag startade denna bloggen skrev jag dagbok för hand, men det var jobbigt att skriva + att jag är vänsterhänt. Så att starta en blogg och få skriva på ett tangentbord var väldigt lockande. Jag har alltid tyckt om tanken om att när jag blir äldre kunna läsa tillbaka om mitt liv som ung. Men ja, ett problem avstod.

Min åsikt om att skriva var fortfarande oförändrad, jag hatade fortfarande att skriva. Det var sanningen.

På något sätt kände jag mig fortfarande tvingad till att skriva varje dag, det var nog mitt inre som fortfarande hade drömmen om att ha en stor blogg som var kvar. Jag gillade det inte alls.

Aja, det var det jag egentligen ville få ut. Från och med nu, jag vet att jag skrivit någon sånt här liknande förut men jag har utvecklats väldigt mycket under sommaren och vet nu vem jag är. Jag är och förblir mig själv, jag kan inte vara någon annan. Så här är jag skapad och det är bara att acceptera det. Livet är kort, bättre att må bra varje dag än att tänka på det dåliga. Det finns massor med andra saker som är bra än att bli 'känd'. Att vara en kändis är inte alltid så lyxigt som man tror.

P.S Åh, vad jag är sur! Jag skriver just nu på laptopen vi får låna från skolan och jag råkar trycka på musplattan hela tiden så jag skriver någon annanstans. Sedan råkade jag trycka på bakåt knappen så massa text försvann som jag hade skrivit. Som tur var försvann inte allt. Jag har försökt skriva om det men kommer inte ihåg allt så det får bli som det blir =)

En till sak, när jag var i Hongkong skrev jag en liten dagbok fakiskt. Vad jag gjorde varje dag typ. Men de sista dagarna orkade jag inte skriva så skippade det. Jag bloggar för min egen skull som sagt, ingen tvingar mig till att skriva förutom mig själv.

Imorgon har jag matteprov, därför måste jag plugga idag men jag kommer skrivs något inlägg till. D.S

Jag är redo att börja om från början, jag kommer inte att skriva varje dag, bara när jag har lust och tid som sagt. Så let's start now!!!